hokej

Glömde ju att säga, X och jag träffade surfare (bmw-cab) på stranden så nu ska vi kursas! Haha, det kommer ju gå åt  h e l v e t e  men ändå, höhö.

Det har varit fint väder hela veckan. Även idag ser himlen klarblå ut, så när som på strecken efter några flygplan. Vi brukar alltid gissa vart flygplanen är på väg. Men bara de som går mot söder, inte de som flyger mot norr. Vi har många olika gissningar. Igår trodde vi ett var på väg till Spanien, Barcelona närmare bestämt. De skulle säkert bo på ett fint litet hotell. Med pool. Precis vid stranden. Ja, ibland är det skönt att drömma sig bort. En fin liten lek haha.

Igår hade vi Texasfolk i huset. De hade haft 39 grader där nu. De berättade att alla hus är tvugna att ha air conditioning, annars hade det inte gått att leva där. Det skulle faktiskt inte skada om vi hade det här hemma, vi också. Hur som helst, tiden gick fort och jag somnade sent till Jacobs lugna röst. Imorse hamnade jag framför TV:n som jag inte suttit vid på evigheter. Det kändes tråkigt att sitta där, när det finns så mycket annat man kan göra. Så planen var först att susa ner till stranden. Men jag är ganska välstekt och orkar inte ligga och våndas på het sand. Istället ska jag in och ta en fika med LW i Ystad och övertyga om att jobbet kanske är något för oss två. Sen ikväll drar jag till Lund. Ganska gött med sommar ändå.

Mitt mobilalarm ringde tidigt imorse, och för första gången på åtta veckor (!) släpade jag mig iväg för att träna. Jag sa ju tidigare att jag inte längre hade någon som helst lust att anstägna mig fysiskt överhuvudtaget. Så hela passet var jag lite frånvarande. Letade hela tiden på något som bekräftade att det verkligen är lönt att masa sig iväg och träna. Ett par väktränade armar, ett par trimmade vader. Vad som helst. Men så var passet slut, och jag har nu införskaffat ett årkort på Yes. Känns ganska bra. Om än jag är öm i kroppen. Så nu är planen att prova så mycket som möjligt, och sedan bestämma mig för vilka som funkar bäst. Alltså träning tre eller fyra gånger i veckan plus dans. Det kan bli riktigt bra.

Så, nu film. Ikväll korvgrillning.

Mitt Azureus har borderline. Det pendlar ständigt mellan allt från 3min till 24days. Det är väldigt oroande och irriterande. Inte för att jag använder Azureus...

Så vad har hänt de senaste dagarna? Inte mycket. I helgen var jag i Malmö. Idag har jag inte gjort någon direkt nytta. Surfat runt lite på olika resesidor. Så nu är planen en restresa. Hittade en om lite drygt en vecka, men vi hoppas på att priserna pressas ytterligare. Och imorgon flyger Therese iväg och är borta i två veckor. Kul för henne ungefär.

Nu hoppas vi på att det regnar ikväll, för jag ska hostera (= vara värd för) ett marathon av något slag. Vi bestämde om det regnar, så blir det Lost. Och det är jag för en gångs skull sugen på att se. Efter Big Shots såklart. Avslutar med ett litet intressant uttalande, sagt av en liten retarderad (= lånat från engelskans 'retarded') vän:

"Om danny hoppar av EMD kan ju ola ta hans plats, EMO.... haha".

Jag vill till Way Ou West. Way out west i goa glada Götet. Varför ska jag få åka dit? Vet du jag ska vara helt ärlig.

I begynnelsen såg allt ljust ut. Sen hann verkligheten ifatt mig. Och sommaren kom. Jag fick aldrig det där jobbet som jordgubbsplockare. Visst, tänkte jag, jag må vara pank, men vem har sagt att man inte kan ha kul utan pengar? Så det var min filosofi, och den fungerade bra i några dagar. Men bristen på pengar gjorde att jag inte hade råd med vardagens lyx, såsom tåg, buss och taxi. Faktumet att jag var tvungen att gå överallt ledde till ett par kryckor. Överbelastning, kallades det. Min sjukgymnast förbjöd mig att gå i platta skor. Skor. Skor som är en av mina stora kärlekar. I synnerhet platta sådana. Ballerina, tygskor och Converse. Jag som har levt de senaste åren i mina älskade Chuck Taylor.

Menmen, vad gör man inte för hälsan. Jag kysste mina älsklingar farväl och krängde på mig ett par gympadojjor. Min nedsatta, men turligt nog tillfälliga, rörlighet har gjort att jag har kommit ur gängorna, och jag har inte tränat på sex veckor. Jag som var i så god form innan lovet. Nu får jag håll efter en kvart ute med hunden, och det värsta är att det har gått så pass lång tid att jag inte har lust att träna längre. Men det finns ju så mycket mer i livet än träning! Vänner till exempel. Jag älskar mina vänner. De är nog de bästa människorna på jorden. Ja, om man inte räknar in Nelson Mandela, Gahndi och Moder Teresa och så. Det har varit svårt att träffas trots att det är sommar. Om de inte jobbar befinner de sig utomlands. Så en stor del av tiden har jag umgåtts med min syster. Hon är cool. I och för sig var hon bortrest tills för en vecka sedan. Så jag har i princip varit ensam de senaste tre veckorna. Eller inte helt ensam, min granne åkte aldrig till sommarstugan på Gotland. De valde att stanna hemma, men det är väl trevligt med barnaskrik mellan klockan 7 och 22 varje dag? Det livar upp stället. Och för att inte glömma, det har ju varit byggarbetare hemma här och borrat och sågat. Så ensam var jag nog aldrig.

Men än har du inte hört lågvattenmärket. Förutom att jag har sett i stort sett alla våra filmer, och till och med läst en bok (!) har jag även lyssnat igenom hushållets CDsamling. Det var längesedan jag höll i en CDskiva. Nuförtiden är min musik virituell, så plasten kändes konstig i mina fingrar. Jag har hursomhelst lyssnat på Aqua. Aqua "barbie girl" aqua. Jag har dansat och sjungit med i låtarna. Vi svängde våra lurviga till dem och skrek med

"Doctor jones, doctor jones wake up now"

Men för att man ska överleva måste det finnas en strimma hopp. Om än den ljusa strimman har bleknat för var dag, så finns den fortfarande där. Det är den som gör att jag struttar omkring på kryckorna med ett, om än besvärat, leende. Det är den som gör att jag gärna ringer tillbaka om du jobbar och inte kan svara för tillfället. Det är den som gör att jag kan hela Aquas Roses Are Red. Men jag kan inte säga att jag lever på hoppet. Det behövs nog någonting mycket större än hoppet.

Precis just nu i detta ögonblick inser jag hur trött jag är. Stavningen börjar rinna ur mina fingrar, och jag har skrivit på om något totalt ologiskt och oväsentligt. Men det kanske blir kul att läsa sedan en dag, då allting har klarnat?

"Över min döda kropp" sa Sirius Black. Det känns lite Cheap Monday, det känns lite popsnöre.

Hokej är tillbaka. Smokin hot. Det var dags för en nystart. Därmed den nya designen. Inte tråkig och opersonlig utan enkel och classy enligt mig. Detta ska bli en kvalitetsblogg, jag tänker inte rapa upp meningslösa inlägg efter varandra, för vad är meningen med det?

Jag är slutkörd. De senaste dagarna har jag kryssat mellan Lund, Malmö och haft dagliga ärenden i Ystad. Kombinerat med städning mellan resorna. Och idag har jag även upplevt Kävlinge City, det var första gången jag besökte "staden" (?). Vi hamnade på något 50-tals fik för att inta frukost: lite underligt, lite retro. Bullarna var hursomhelst goda. Dessutom, helt appropå ingenting, så fick jag Jens Lapidus nya bok idag. Först hade jag tänkt vänta tills den kommer ut på pocket, seriöst vem orkar dra omkring med riktiga böcker egentligen. Men så blev ju icke fallet och jag tänker börja på den så snart jag läst ut min andra bok.

Själva ceremonin sedan var fin; jag talar för övrigt om min systers konfirmation. Jag vet inte om det var Leonard Cohens "Hallelujah" eller känslan av där och nu som gjorde att jag föll. Kanske var det tvånget att säga hejdå som gjorde att jag kände mig lite extra blöt idag. Men det ska inte undanhållas att jag är sådan. Jag är nog inte känslig - känslig, men när jag hamnar i vissa situationer blir det speciellt tufft. Jag behöver inte ens vara involverad; det kan vara sista sidan i en riktigt bra bok. Det kan vara uppgörelsen i en riktigt bra film (jag säger bara Rädda Willy). Det kan vara slutet på en riktigt bra era. Jag fruktar slut. Jag vet aldrig hur jag ska hantera det. Men finns det någon som egentligen kan det?

Jag konstaterar nu snabbt att det är en hel tårta kvar. Eller två, för att vara korrekt. En smörgåstårta och en vanlig tårta. Lösningen blir förmodligen att jag delar ut bitar av de båda, för jag tänker minsann inte leva på detta den kommande veckan.

Så, nu planerar jag att ta reda på viktiga detaljer angående Josefines Fernando Torres-kompanjon. Och sluka ett kapitel av Lipstick Djungle. Därefter väntar en god natts sömn.