hokej

Jag vill till Way Ou West. Way out west i goa glada Götet. Varför ska jag få åka dit? Vet du jag ska vara helt ärlig.

I begynnelsen såg allt ljust ut. Sen hann verkligheten ifatt mig. Och sommaren kom. Jag fick aldrig det där jobbet som jordgubbsplockare. Visst, tänkte jag, jag må vara pank, men vem har sagt att man inte kan ha kul utan pengar? Så det var min filosofi, och den fungerade bra i några dagar. Men bristen på pengar gjorde att jag inte hade råd med vardagens lyx, såsom tåg, buss och taxi. Faktumet att jag var tvungen att gå överallt ledde till ett par kryckor. Överbelastning, kallades det. Min sjukgymnast förbjöd mig att gå i platta skor. Skor. Skor som är en av mina stora kärlekar. I synnerhet platta sådana. Ballerina, tygskor och Converse. Jag som har levt de senaste åren i mina älskade Chuck Taylor.

Menmen, vad gör man inte för hälsan. Jag kysste mina älsklingar farväl och krängde på mig ett par gympadojjor. Min nedsatta, men turligt nog tillfälliga, rörlighet har gjort att jag har kommit ur gängorna, och jag har inte tränat på sex veckor. Jag som var i så god form innan lovet. Nu får jag håll efter en kvart ute med hunden, och det värsta är att det har gått så pass lång tid att jag inte har lust att träna längre. Men det finns ju så mycket mer i livet än träning! Vänner till exempel. Jag älskar mina vänner. De är nog de bästa människorna på jorden. Ja, om man inte räknar in Nelson Mandela, Gahndi och Moder Teresa och så. Det har varit svårt att träffas trots att det är sommar. Om de inte jobbar befinner de sig utomlands. Så en stor del av tiden har jag umgåtts med min syster. Hon är cool. I och för sig var hon bortrest tills för en vecka sedan. Så jag har i princip varit ensam de senaste tre veckorna. Eller inte helt ensam, min granne åkte aldrig till sommarstugan på Gotland. De valde att stanna hemma, men det är väl trevligt med barnaskrik mellan klockan 7 och 22 varje dag? Det livar upp stället. Och för att inte glömma, det har ju varit byggarbetare hemma här och borrat och sågat. Så ensam var jag nog aldrig.

Men än har du inte hört lågvattenmärket. Förutom att jag har sett i stort sett alla våra filmer, och till och med läst en bok (!) har jag även lyssnat igenom hushållets CDsamling. Det var längesedan jag höll i en CDskiva. Nuförtiden är min musik virituell, så plasten kändes konstig i mina fingrar. Jag har hursomhelst lyssnat på Aqua. Aqua "barbie girl" aqua. Jag har dansat och sjungit med i låtarna. Vi svängde våra lurviga till dem och skrek med

"Doctor jones, doctor jones wake up now"

Men för att man ska överleva måste det finnas en strimma hopp. Om än den ljusa strimman har bleknat för var dag, så finns den fortfarande där. Det är den som gör att jag struttar omkring på kryckorna med ett, om än besvärat, leende. Det är den som gör att jag gärna ringer tillbaka om du jobbar och inte kan svara för tillfället. Det är den som gör att jag kan hela Aquas Roses Are Red. Men jag kan inte säga att jag lever på hoppet. Det behövs nog någonting mycket större än hoppet.

Precis just nu i detta ögonblick inser jag hur trött jag är. Stavningen börjar rinna ur mina fingrar, och jag har skrivit på om något totalt ologiskt och oväsentligt. Men det kanske blir kul att läsa sedan en dag, då allting har klarnat?

"Över min döda kropp" sa Sirius Black. Det känns lite Cheap Monday, det känns lite popsnöre.